Det borde varit stjärnor

DET BORDE VARIT STJÄRNOR Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne
som länkar och spänne
och stråldiadem om ditt hår,
där silverljusa skira och svagtgyllne bleka
små strimmor sågos leka
likt strimmor, dem ett norrsken i kvällrymden sår. Din fot var späd och liten, din vrist var fin och spenslig,
din väg var så enslig,
och blygtförnäm och skygg var din gång,
du liknade de syner, som drömmarna väva,
de lysa och sväva,
och stjärnor de bära om håren till spång. I skimret om din panna var sorgen och musiken,
men frusen, besviken
av toner, din visa på läpparne låg.
Din växt var full av gratie, men aldrig fick den följa
sitt väsen att bölja
med frigjort behag i var linjevåg. Ditt huvud höll du lutat som säven för vinden,
och blek var du om kinden
som blekaste blomst som i skogsmon står,
men mörka som en kvällhimmel ögonen sågo
mot länder, som lågo
för fjärran och skumt för en blick som vår. Och alltid jag förnam det förpinade ljuset,
det slocknade suset
av gudom, som dör i din blick, i din röst.
Du var mig som en sångmö, som blott vågar viska,
för sjuk bland de friska,
för vek

by Gustaf Fröding ( - )

Language: Swedish (Svenska)

Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne som länkar och spänne och stråldiadem om ditt hår, där silverljusa skira och svagtgyllne bleka små strimmor sågos leka likt strimmor, dem ett norrsken i kvällrymden sår. Din fot var späd och liten, din vrist var fin och spenslig, din väg var så enslig, och blygtförnäm och skygg var din gång, du liknade de syner, som drömmarna väva, de lysa och sväva, och stjärnor de bära om håren till spång. I skimret om din panna var sorgen och musiken, men frusen, besviken av toner, din visa på läpparne låg. Din växt var full av gratie, men aldrig fick den följa sitt väsen att bölja med frigjort behag i var linjevåg. Ditt huvud höll du lutat som säven för vinden, och blek var du om kinden som blekaste blomst som i skogsmon står, men mörka som en kvällhimmel ögonen sågo mot länder, som lågo för fjärran

Stänk och flikar

Stänk och flikar är en diktsamling av Gustaf Fröding, utgiven ^[1] Hans förläggare Albert Bonnier var tveksam till en av dikterna, En morgondröm, och bad Fröding att överväga att stryka dikten.

Dikter

Bohemiska vers

Nyköpings gästabud
Flickan i ögat
Men
Fredlös
Uppsalaflicka
Lycklandsresan
Torborg

Hemvers och vardagsvers

Två glädjedikter

Ur Kung Eriks visor

En visa om när jag var lustig med Welam Welamsson på Upsalahus och ärkebiskop Lars och doktor Bengt voro utanför och väntade
En visa om mig och narren Herkules
En visa till Karin när hon hade dansat
En visa till Karin ur fängelset

Drömvers

Si drömmaren kommer där
Prins Aladin av Lampan
Det borde varit stjärnor
En strandvisa
I Daphne
Herran steg över Korasan
Drömmar i Hades
Sagan om Gral
Aningar
En flik av framtiden

Referenser

Externa länkar

Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne
som länkar och spänne
och stråldiadem om ditt hår,
där silverljusa skira och svagtgyllne bleka
små strimmor sågos leka
likt strömmar, dem ett norrsken i kvällsrymden sår.

Din fot var späd och liten, din vrist var fin och spenslig,
din väg var så enslig,
och blygtförnäm och skygg var din gång,
du liknade de syner, som drömmarna väva,
de lysa och sväva,
och stjärnor de bära om hären till spång.

I skimret om din panna var sorgen och musiken,
men frusen och besviken
av toner, din visa på läpparne låg.
Din växt var full av gratie, men aldrig fick den följa
sitt väsen och bölja
med frigjort behag i var linjevåg.

Ditt huvud höll du lutat som säven för vinden,
och blek var du om kinden
som blekaste blomst som i skogsmon står,
men mörka som en kvällshimmel ögonen sågo
mot länder, som lågo
för fjärran och skumt för en blick som vår.

Och alltid jag förnam det förpinade ljuset,
det slocknande suset
av gudom, som dör i din blick, i din röst.
Du var mig som en ungmö, som blott vågar viska,
för sjuk bland de friska,
för vek bland de starka med vittvälvt bröst.

Jag tänkte: "Du är rik i a