Varför göra något enkelt, när man kan göra det ordentligt istället?
Det finns en anledning till att jag inte uppdaterat de senaste dagarna och den heter överstimulering. Den kom som ett brev på posten samma dag som äggplocket. Jag har legat på sjukhus sedan i onsdags kväll.
Detta kommer att bli ett långt, lite osammanhängande inlägg - men jag har diverse läkemedel i mig som gör mig både dåsig, yr och trött. Lägg sedan till att jag har värk och att mycket har hänt de senaste dagarna. Hoppas ni har överseende!
Äggplocket
Äggplocket gick helt ok. Visst - det gjorde ont, riktigt ont, men det gick ändå bra. Jag hade svarat väldigt bra på stimuleringen för de tömde 29 äggblåsor (!), trots att jag då "surfat" på stimuleringen i en veckas tid.
Läkaren förstod att jag hade haft ont och han förstod att själva äggplocket också gjorde ont, så han såg till att jag fick både Citodon och lugnande innan plocket samt rikligt med morfin i armen under. Jag tackade och tog emot.
Äggplocket och smärtan efteråt var en helt ny slags smärta för mig. Mycket mer lik operationssmärta än endometriossmärta, vilket på ett sätt inte är så konstigt eftersom äggplocket är ett litet ing
För dig som är rädd för att äggplocket gör ont!
Moving on
Jag var alltså sketarädd, och föreställde mig en smärta jag inte kunde kontrollera eller avbryta, för vem fan vill efter minst fyra veckors intensiv hormonbehandling bara "pip pip aj vi skiter i det här!"?!? Det är ju ingen människa som gör eller vill göra, därmed visste jag att jag aldrig aldrig, oavsett rädsla, obehag eller smärta, skulle avbryta ingreppet, och det var det som skrämde skiten ur mig. Priset för att avbryta skulle vara för högt.
Så läste jag och googlade och eftersom jag är en människa som älsk
Så gjorde jag för att äntligen bli gravid
Inlägget om att bli gravid innehåller köplänkar
Jag hade inte ens kissat på stickan den här gången. Orkade inte med alla minus. All hjärtesorg och misslyckanden, månad efter månad&#; Så jag tog bara det blodprov läkarna ville ta för att kolla hCG-värdet.
Men nu tar vi det från början. För 16 år sen satte jag alla preventivmedel på hyllan. Jag har alltid vetat att jag vill bli mamma en dag, det har varit en självklarhet för mig. Men det skulle visa sig att det minsann inte är så lätt alla gånger. Delvis därför startade mitt Morotsliv, då jag drabbades att utmattningssyndrom De livsstilsförändringar jag gjort har inte bara varit för att optimera min hälsa och mitt välmående, det var till stor del också för att optimera min fertilitet och bli kvitt min ofrivilliga barnlöshet.
Det finns en slags förutfattad mening att om man lever tillräckligt &#;bra&#; eller tillräckligt &#;hälsosamt&#; så ska det gå utan hjälp. Det är en fruktansvärd tung princip att böra på. Tro mig, hag vet, för jag gjorde det i många år.
Jag anser att man absolut ska göra vad man kan för att optimera sin fertilitet, men i det samhälle vi lever idag räcker det i
.
När vi kom dit blev vi visade till ett rum där sköterskan satte sig och prata med oss om hur allt skulle gå till. Vi fick ställa våra frågor och sen fick vi skriva på ett samtycke att vi vill att mina ägg och hans spermier sätts ihop.
Sen frågade hon om jag ville ha lugnande och jag sa ja mer än gärna. Jag var riktigt nervös. Jag fick två Alvedon och en rohypnol. Fick sätta på mig fina sjukhuskläder och sen la jag mig och vila. Sköterskan kom in efter ca 30 min och satte den där grejen i armen (som jag just nu inte kan komma på vad den heter). Då var jag lite dåsig av rohypnolen men jag mådde bra. Kl 11 gick vi in till salen. Jag fick hjälp att ta av mig trosorna och en tjej från labbet presenterade sig. Rummet var jätte stort och tjejen från labbet satt bakom en tunn vägg och tog emot vätska de tog ut. Jag försökte inte titta så mkt i rummet eftersom jag visste att jag skulle bli rädd om jag såg alla verktyg. Så jag koncentrerade mig på att sätta mig på stolen. Min kille satt bredvid o höll mig i handen. Sköterskan la en